Vem är din guru?

I våras fick jag frågan, när jag ledde retreat tillsammans med en vän, vem som är min guru.

"Nu är ju du min guru, när du leder mig på retreat. Så - vem är då din guru?"

Jag hade aldrig förut fått frågan eller heller blivit omnämnd som någon form av andlig ledare, även om jag förstår och senare förstått mer, av vidden i frågan. Jag kom av mig lite och svarade vad som kom spontant. Att flera av de kvinnor och några män som jag mött längs vägen, är de som bidragit med olika kvalitéer för att hjälpa mig i kontakt med mer av det som är sant i mig.

Ordet guru är sanskrit för en person som bringar ljus i mörkret - en lärare som med sitt sätt att vara, med sin närvaro, stöttar oss att bli den vi är innerst inne.

En tid efter retreaten i våras, då jag fick frågan, blev det väldigt sant för mig:

Gud är min guru. För den som inte är troende kan det låta rent provocerande att komma släpandes med ord som Gud, i ett sekulärt Sverige.

Och låt mig vara tydlig. För mig spelar det ingen roll om du är troende eller inte, eller vad du tror på eller inte tror på - alla är välkomna till mig på Akka. Här är det oviktigt om du har en tro eller inte - det som jag önskar dig är ett rum som är kravlöst, byggt på frihet - kärlek och frid. Inom ramen för det (och den ramen är stor, evig) är du välkommen med hela dig.

Gud är min guru. Med det sagt, lyssnar jag inte alltid på den röst som jag tror tillhör Gud, Universum, det högre. Jag går in i mitt mänskliga ego och vill styra, kontrollera, påverka i min egen takt och helt utifrån vad jag tycker passar. Jag håller fast vid lidande trots att jag vet, att kärleken är störst och att jag kan få vara kvar där - i friheten det ger att leva i hjärtat.

I det, är det såklart så fint och viktigt att kunna få stöd av andra människor på jorden, som delar resan. Som varmt minner mig om att återvända till kärleken och stå kvar i min egen kraft liksom sårbarhet - utan risk att förlora något. Att allt redan är mitt, att jag är komplett och har allt jag behöver.

De är flera, de som varit mina andliga ledare under mina år på jorden. Några har jag nära kontakt med idag, några finns inte på jorden längre. Några har jag träffat enstaka tillfällen men har strålat starkt, så att skimret finns kvar ännu, inom mig.

Amritabha, Ribeauvillé, Alsace

En av mina viktiga lärdomar kring andliga ledare fick jag i somras, när jag var på besök till Amritabha, det ljuscenter där den tradition jag är del av hör hemma, i Frankrike. En kväll var det dags för darshan - en meditationsceremoni där var och en som ville, fick stå i kö och med tiden möta ledaren Agni, i en meditation där man möter varandras blick en längre tid, och genom det får hans välsignelse. Agni sitter mittemot dig, kön ringlar sig lång fram till honom. Du knäböjer framför honom, ni möter varandras blick - ni ser in djupt i varandras väsen och när stunden är klar, signalerar han ett tecken med ena handen. Du tackar, reser dig och återgår till meditation i templet.

Innan jag valde att gå fram och faktiskt genomgå ceremonin, satt jag i egen meditation och kände på om det var viktigt för mig att göra detta, första gången någonsin. Hade jag behov, önskan, längtan? Fanns det något i mig jag ville uppnå, som var syftet med att gå fram, som inte var rent? En förväntan, eller kravprofil på vad jag ville få uppleva? Jag landade i att vilja gå fram, för att det var sant i hjärtat. Att jag inte hade någon förväntan, bara en öppenhet.

Så jag ställde mig i kö, jag såg människor framför mig som hade alltifrån (utifrån sett) kraftfulla upplevelser av sorg, gråt, ledsenhet. Andra hade upplevelser inom sig, som inte syntes utåt. Kön ringlade sig fram och sedan var det min tur. Jag gick fram, gick ner på knä och såg in i Agnis ögon.

Jag upplevde glädje - jag upplevde liv. Jag upplevde kraft, jag upplevde att allt är väl - allt är hållet i kärlek. Jag upplevde i mötet med Agni att allt, allt - var både mitt och hans samtidigt. Min idé hade nog varit, att jag skulle få av honom. Men i stunden, blev det så tydligt för mig, att jag i mitt varande också gav till honom lika mycket som jag tog emot. Att vi möttes i att allt det som är möjligt i mig, är möjligt just tack vare mitt väsen - och speglingen vi gör i varandra. Att jag inte alls tog emot, underifrån, från en andlig ledare. Utan att jag jämlikt tog emot, gav tillbaka - var.

Det var en väldigt vacker upplevelse - en som också verkligen gjorde det igen, så klart för mig - att vi behöver inte resa. Vi behöver inte åka till andra sidan jorden för att uppleva kärlek, glädje, liv, mening. Vi har den inom oss, nu. Alla har vi det.

En av mina viktigaste lärdomar har handlat om att lyssna på de som hjärtat går i lätt vibration med. Som påminner oss om det ljusa vi är och som vi kan leva mer i kontakt med. Och det, hoppas och tror jag - vet - att jag är för många av er som möter mig i cirklar och healing. Tack för det. Tack!

Så pågår livet.

Livet i sig är en andlig lärare av rang - här får vi uppleva glädjen och vi får prova de utmaningar det kan vara, att vara människa. Den senaste tiden har jag för egen del fått känna på en del känslor från förr - tunga saker, som dykt upp, mitt i mitt på många sätt ljusa liv. En kamp, absolut - men en som jag vet finns ljus i sikte, där jag fått gå in i självkärlek och vila, igen och igen.

Att ge sig själv vila i en tid där görande och prestation premieras, kan vara en utmaning. Men så gott! Att ge sig den tiden! Idag sov jag utan ställa klockan, åt frukost på sängen, kollade Netflix. Gick iväg och träffade vänner, för kaffe och varma samtal. Landade återigen, hemma, skulle måla - men fick känslan av att skriva de här raderna, just det här inlägget. Ska nu avsluta det, måla lite, innan jag ger mig själv gåvan i att träffa två nära vänner för mat och bastu liksom havsbad, även om jag känner mig i behov av vila. Att kunna vila tillsammans med vänner, att inte behöva vara på topp - att inte behöva prestera relation. Få vara, få vila. Det är fint. Vad har du gjort idag, för att hedra din egen, inre guru? Den inre rösten du har, som påminner dig om ljuset du är?